Första liften upp, klättra Frendopelaren och vara uppe i god tid till att sista liften går ner, det var planen. Knappt 7 timmar klättring hade vi planerat.
Jag och Kaj Söderin startade klättringen på förmiddagen och samtidigt började molnen så smått att tätna. Efter några timmars klättring, och lite felklättring, så börjdade det snöa. Men vad gjorde väl det? En blöt och kall klippa går långsammare att klättra på och då blir njutningen mera utdragen.
Kl 18.00 var vi klara med klippdelen, ca 2/3 av turen och vi hade redan missat vår planerade sluttid med 30 minuter. Men vad gjorde väl det? Några timmars extra njutning på ett vintrig fjäll är ju bara en bonus.
För en kort stund sprack faktiskt molntäcket upp, vi såg den vackra iskammen mot toppen och Kaj sa skämtsamt att vi nog är uppe inom 2-2,5 timmar. Nåja, så bråttom hade vi inte utan solen fick gå ner i bakom moln och horisont medan vi fortsatte vår klättring i mörkret. Men vad gjorde väl väl det? Mörker och kyla gör ju klättring något alldeles särskilt långsam. Ju långsammare – desto mer tid till njutning.
Vi kom fram till hyttan kl 02.00 på natten efter att nästan dubblat vår planerade klättertid. Vi var trötta och frusna. Men vad gjorde väl det? Så mycket kvalitetstid på berget är värt att lida för.
Modet bland dagens alpinister är speedclimbing och många talar vitt och brett om hur snabbt olika leder klättras. Jag vill därför bli en motpol – en slowclimber! Om jag nu ändå gjort mig besväret att ta mig ut på berget, varför ha så bråttom hem? Nej stanna kvar, häng lite extra på cruxet, titta på en blomma och njut av solnedgången.
Slowclimbing – en livstil för livsnjutare!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar