Olika problem - olika världar

När man åker in till söder möts man av en skylt som säger: Is till festen? Ring Isfixaren så levererar vi direkt till er fest.

När man kommer till Tensta möts man av en skylt som säger: Asylproblem? Ring Asylexperten för hjälp.

Tala om olika världar och det är inte utan att alla mina egna små problem känns ganska obetydliga.

Men ger asylproblem rätt att stjäla från oss som behöver is till festen? Jag vill gärna ha tillbaka motorkapen ni stal!

Finns det större egoister än klättrare?

– Det finns stunder då man ska ta det på allvar, inte annars. Vi räddar ju inte direkt världen från svält. Vi gör bara oss själva lyckliga, säger Chris Sharma till Dagens Nyheter.

Visst har han ju rätt i det och om man tar det ytterligare ett steg så klättrar vi för vår egen lyckas skull och riskerar att göra våra närmaste väldigt olyckliga om något skulle hända. Klättring är ju trots allt inte ofarligt, hur mycket rep och säkringar man ändå använder.

Å andra sidan formar ju klättring oss som personer och vi kanske inte skulle vara de personer som våra kära tycker om, om vi inte klättrade.

Personligen är jag beredd att ta en viss risk för den lycka som klättringen ger mig men visst tål det att funderas på.

Eller som herr Whymper sa redan på 1800-talet:

There have been joys too great to be described in words, and there have been griefs upon which I have not dared to dwell; and with these in mind I say: Climb if you will, but remember that courage and strength are nought without prudence, and that a momentary negligence may destroy the happiness of a lifetime. Do nothing in haste; look well to each step; and from the beginning think what may be the end.

Edward Whymper, Scrambles Amongst the Alps

Ski Pride Week 2010?

Rosa backar i Sälen? Är inte det ganska fantasilöst och könsstereotypiskt, nyblivna mammor och rosa lullull? Jag tycker det skulle vara roligare med en regnbågsbacke.

Vilken skidort blir den första att köra en ski pride week?

Slowclimbing, konsten att dra ut och njuta av en klättring

Första liften upp, klättra Frendopelaren och vara uppe i god tid till att sista liften går ner, det var planen. Knappt 7 timmar klättring hade vi planerat.

Jag och Kaj Söderin startade klättringen på förmiddagen och samtidigt började molnen så smått att tätna. Efter några timmars klättring, och lite felklättring, så börjdade det snöa. Men vad gjorde väl det? En blöt och kall klippa går långsammare att klättra på och då blir njutningen mera utdragen.

Kl 18.00 var vi klara med klippdelen, ca 2/3 av turen och vi hade redan missat vår planerade sluttid med 30 minuter. Men vad gjorde väl det? Några timmars extra njutning på ett vintrig fjäll är ju bara en bonus.

För en kort stund sprack faktiskt molntäcket upp, vi såg den vackra iskammen mot toppen och Kaj sa skämtsamt att vi nog är uppe inom 2-2,5 timmar. Nåja, så bråttom hade vi inte utan solen fick gå ner i bakom moln och horisont medan vi fortsatte vår klättring i mörkret. Men vad gjorde väl väl det? Mörker och kyla gör ju klättring något alldeles särskilt långsam. Ju långsammare – desto mer tid till njutning.

Vi kom fram till hyttan kl 02.00 på natten efter att nästan dubblat vår planerade klättertid. Vi var trötta och frusna. Men vad gjorde väl det? Så mycket kvalitetstid på berget är värt att lida för.

Modet bland dagens alpinister är speedclimbing och många talar vitt och brett om hur snabbt olika leder klättras. Jag vill därför bli en motpol – en slowclimber! Om jag nu ändå gjort mig besväret att ta mig ut på berget, varför ha så bråttom hem? Nej stanna kvar, häng lite extra på cruxet, titta på en blomma och njut av solnedgången.

Slowclimbing – en livstil för livsnjutare!