Finns det större egoister än klättrare?

– Det finns stunder då man ska ta det på allvar, inte annars. Vi räddar ju inte direkt världen från svält. Vi gör bara oss själva lyckliga, säger Chris Sharma till Dagens Nyheter.

Visst har han ju rätt i det och om man tar det ytterligare ett steg så klättrar vi för vår egen lyckas skull och riskerar att göra våra närmaste väldigt olyckliga om något skulle hända. Klättring är ju trots allt inte ofarligt, hur mycket rep och säkringar man ändå använder.

Å andra sidan formar ju klättring oss som personer och vi kanske inte skulle vara de personer som våra kära tycker om, om vi inte klättrade.

Personligen är jag beredd att ta en viss risk för den lycka som klättringen ger mig men visst tål det att funderas på.

Eller som herr Whymper sa redan på 1800-talet:

There have been joys too great to be described in words, and there have been griefs upon which I have not dared to dwell; and with these in mind I say: Climb if you will, but remember that courage and strength are nought without prudence, and that a momentary negligence may destroy the happiness of a lifetime. Do nothing in haste; look well to each step; and from the beginning think what may be the end.

Edward Whymper, Scrambles Amongst the Alps