Fjällvandrare, sluta plåga er

När ska macho-machoshistkulturen bland svenska fjällvandrare upphöra?

Jag var i Storulvån för en tid sedan och plockade svamp. Fjällstationen var full av folk som gick runt och linkade, haltade och ojade sig över hur mycket de slitit på sin fjällvandring. Så fort vandrarna kom in till stationen slet de av sig sina kängor och visade stolt upp sina skavsår. Bara så ni vet, ni vandrare, skavsår behöver inte vara en naturlig del av fjällvandringen.

Det fanns två samtalsämnen som till och med konkurrerade ut väderpratet, som annars borde har varit en klar favorit hos de som faktiskt varit ute i ur och skur under några dagar. Ämnena var: 1. Hur långt man gått och 2. Hur mycket man burit?

Är det inte lite märkligt när vi har en fjällvärld där stugorna ligger på ca 20 km mellanrum att man då ens ska behöva höra en massa machoskryt om hur långt och tungt man burit? I min värld är man ganska korkad om man inte passar på att bära så lite som möjligt när ändå stugbekvämligheten finns där. Och varför gå längre än till nästa stuga om man inte måste?